Tsunamilarmet tjuter över hela ön..

Onsdag 11 april 16.00 lokal tid

Ligger på stranden, solar och tar en öl.

Det är varmt, lite molnigt och avslappnad stämning.

Jag är i vattnet för att svalka av mig. 

Går upp på stranden igen. Jimmy ber mig lägga mig ner, “Varför?” “Lägg dig ner bara!”

Marken skakar... Jimmy var osäker på om det var ölen som gjorde att det gungade eller om det verkligen var marken som skakade. Det är marken som skakar.. nästan obemärkt.

Jag blir orolig. Jag ser mig om och ser folk som gör gester och ser sig runt. Vissa av dem har också känt det men ingen verkar orolig. Skönt..

En restaurang sätter på TV:n. Folk springer dit, jag springer också dit.

Jordbävning 8.9 på richterskalan utanför Sumatra, indonesien. Ingen vet ännu var utanför Sumatra. Jag frågar den thailändska killen i baren vad de säger, då nyheterna bara är på thai. Han säger ett ord: “Bad! (Dåligt)”

Jag ropar till Jimmy som gått ner i vattnet om jordbävningen och vi plockar ihop våra saker.

Vi vet ännu inte vad jordbävningen innebär för Koh Lipe.

Vi halvspringer till hyddan och plockar snabbt ihop varsin ryggsäck med det viktigaste, lämnar i stort sett allt. Vi ska höra efter vad vi bör göra.

“Run to the mountain, run NOW!!”

Det är allvar. Folk springer mot berget. Tsunamilarmet börjar tjuta. Vi springer.

Ca 30 min efter att vi kände skakningarna står vi på högsta punkten på ön uppe på ett berg med resten av öns befolkning och tittar ut mot havet. Vuxna och barn gråter, många ringer till sina anhöriga. 

Jag håller mig lugn, om jag får panik har jag inte kontroll längre, så jag håller mig lugn. Jimmy lugnar mig och många andra.

Men kroppen skakar, av adrenalin och rädsla. Jag och Jimmy gör upp en plan för vad vi gör om vågen kommer.

Ingen vet hur stor vågen blir, eller om den kommer. Folk säger att vi är på säker plats, men osäkerheten är stor bland många, även hos mig och information om vad som händer är i stort sett obefintlig.

Vi får höra att nyheten sprids hemma i Sverige. Jag lånar en telefon och skickar ett mess till pappa att vi är uppe på ett berg så de vet att vi är medvetna om jordbävningen och hoppas det går fram.

En thailändsk man börjar skrika.  Vad händer? Hans vänner bråttar ner honom och håller fast honom. Han har fått panik. Det känns inte alls bra.

Dock är de flesta thailändare lugna och det känns bättre. Blicken är hela tiden fäst på havet och vad som kan komma och jag är väldigt orolig.

Vi får information från en svensk tjejs pojkvän som rapporterar hemifrån via sms. Vi får veta var epicentrum är, om ett andra skalv utanför Sumatra och att en mindre våg har träffat indien, indonesien och Phuket.

Vi är på berget i 5,5 timmar och det har blivit mörkt. Då har jag hunnit reflektera över varför jag packade ner alla datasladdar i väskan. Vad skulle jag med dem till? Uppe på ett berg och om en tsunami kommer? Inte helt solklart.

Vi har satt oss på en restaurang, nere vid vattnet på bergets motsatta sida från där vågen skulle ha kommit och köpt några öl. De har troligen haft sin bästa försäljning någonsin den här dagen.

Tsnunamivarningen har dragits tillbaka i Thailand någon timme innan och 22.00 lokal tid börjar vi gå ner från berget. Ingen tsunami kom och allt är lugnt. Dock känns det inte helt bra att gå och lägga sig i sin palmbladshydda på stranden.

Torsdag 12 april 9.00 lokal tid

Det har varit storm – åska, regn och blixtar hela natten. Sätter mig och skriver på verandan. Jag är trött.. Oron för att larmet skulle gå igen, oron för att inte vakna när larmet går eller inte höra det i åskan har gett mig i stort sett en sömnlös natt.

Lite oro finns fortfarande kvar men jag är tacksam för att tsunamialarmet fungerar för det gjorde det verkligen.

Jag är också tacksam för att det hände på dagen och inte hände på natten.

Jag är tacksam för att vågen inte kom.

Den rädsla jag kände igår vill jag inte känna igen.

Öns befolkning samlade på berget. 

Bad och sol precis innan tsunamialarm.

Lugnt på stranden. Strax efter bilden togs kändes skalvet.